Kristen tro – frågor & svar

Vi skulle kunna svara med Bibelns egna ord, till exempel om hur “hela skapelsen vittnar om hans verk.” (Psalm 19) Men om vi inte först kommit till tro på att Bibeln är mer än mänskliga sagor, då är kanske inte det svaret värt så mycket.

Om vi istället börjar i vetenskapen och ser att det inte bara finns stora kunskapsluckor – som vi med tiden kanske kan fylla igen – utan att det också finns fakta som gör det ytterst osannolikt att universum och livet skulle ha uppkommit av ren slump, då kan orden i Bibeln bli den bekräftelse som gör att bitarna faller på plats.

Stora, omtumlande livshändelser kan också väcka denna insikt till liv. Det vanligaste är kanske när ett barn blir till. Vi vet i detalj hur fosterutvecklingen sker, vecka för vecka. Men hur är denna egentligen möjlig utan någon slags styrning? Även de som inte tror på en gud kan ofta använda ordet “underverk” om barnet som föds…

Tänk: Det börjar med en enda cell. Den delar sig i två exakt likadana, sedan fyra, åtta och så vidare. Hur vet den växande cellklumpen när cellerna ska börja specialisera sig och flytta till olika platser i det växande embryot? Ritningen kan inte enbart finnas i generna, för dessa kopieras ju bara hela tiden. Finns ritningen utanför kroppen helt? Kanske en slags andlig “gjutform” som Gud tillför den som befruktats? Enligt Bibeln skulle det kunna vara så:

“Finns det en jordisk kropp, finns det också en andlig kropp.

1 Korintierbrevet 15:44

Jesus är Guds son som blir människa för vår skull. Man kan säga att Jesus ger Gud ett ansikte så vi förstår vem och hur Gud är och hur vi skulle vara.

Jesus vänder upp och ner på mycket, exempelvis genom att säga:

Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. 

Markusevangeliet 10:43

Jesus dog på ett kors för hela världens synd (Johannesevangeliet 1:29) men besegrade döden och uppstod igen och lever idag. Så här säger Jesus i bibelns sista bok:

Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död och se jag lever i evigheters evighet. 

Uppenbarelseboken 1:17-18

I Johannes evangelium finns sex ”jag är”-ord av Jesus som visar vem han själv säger sig vara:

• Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. (Joh 6:35)
• Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. (Joh 8:12)
• Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. (Joh 10:11)
• Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö”. (Joh 11:25-26)
• Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh 14:6).
• Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. (Joh 15:5)

Hämtat från equmeniakyrkan.se.

Nej, absolut inte! Gud är EN, där är Bibeln väldigt tydlig. När vi säger att Jesus är Guds son ska det inte förstås som att Gud har barn precis som vi människor har det. Jesus säger själv att han och Fadern (Gud) är ETT. Exakt hur detta hänger ihop kan vi inte förstå – hur skulle vi kunna göra det? Kan det skapade förstå Skaparen? Att tro det vore höjden av högmod.

En treenig Gud

Vi försöker förstås hitta en förklaring som vi kan vara nöjda med. Det ligger i vår natur att utforska och försöka förstå de mysterier vi möter. I Bibeln läser vi om ännu en “person” i det som är Gud – den helige Ande (eller bara Anden). Jesus kallar Anden “Hjälparen”, och han säger inför sin död och uppståndelse att när han sedan far upp till himlen igen, ska han sända denna Hjälpare som sedan alltid ska vara med oss under den tid vi lever och verkar på jorden.

Men han säger också att både han själv och Fadern ska vara med oss på samma sätt. Alltså, alla dessa tre “personer” som är Gud är aldrig åtskilda, för de är ett.

Det kanske vanligaste sättet att försöka förstå treenigheten är att de olika personerna är tre aspekter, eller sidor, av Gud. Fadern är skapare av allt. Jesus är frälsaren som kommer nära oss och låter oss se och lära känna hurdan Gud är. Och Hjälparen är den som osynligt är med oss och hjälper och leder oss genom livet.

Inte nöjd med svaret? Välkommen in i mysteriet! Det viktigaste att ta med dig från detta är att kristna inte tror på fler gudar. Det finns bara en!

Det korta svaret brukar vara att all religion handlar om människans försök att sträcka sig upp till guden, eller gudarna. Genom olika heliga gärningar, och genom att undvika att göra det man får lära sig är ont, vill man nå fram till någon slags frälsning, räddning, från det jordiska livets svårigheter och i slutänden döden.

Kristen tro skiljer sig genom att det är en tro på att Gud själv agerar i frälsandet och människan har bara att ta emot. Räddningen från meningslöshet och död är en fri gåva! I detta ligger att det är omöjligt för människan att vara “tillräckligt god” för att nå ända upp till himlen. Vi behöver en frälsare, och det är alltså den Jesus Kristus som vi tror på och har tagit emot i våra liv.

Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn.

Johannesevangeliet 1:11

Detta betyder inte att precis allting i alla andra religioner är fel. Gud har i alla tider verkat bland människor i någon mån. Men hans stora räddningsplan är knuten till Jesus Kristus och kommuniceras till oss genom Bibeln. Det är därför bara i tron på Jesus som vi möter hela sanningen och kan få ta emot den gåva som Gud vill ge oss.

Viktigt här är att det inte är Bibeln i sig som vi tror på, utan den Gud som Bibeln berättar om. Kristendomens kärna är inte att ha teoretisk kunskap, att hålla något för sant. Det är istället att få en personlig relation till levande Gud. Detta är livsförvandlande mer än någon teori eller livsåskådning kan vara.

I ett annat svar säger vi att det endast är genom Jesus Kristus som vi möter hela Guds fullhet och får ta emot hans räddning. Detta kan verka intolerant och rent av frånstötande. Men om det verkligen finns en Gud, då kan inte all tro vara lika sann och därmed lika mycket värd.

Om Gud INTE finns, då fungerar det. Då kan vi säga att “var och en blir salig på sin tro”. Men har vi alltså upptäckt det motsatta är det just den sanningen vi måste dela med oss av. Något annat vore bedrägligt.

Däremot finns alltid en tolerans mot människor som har en annan tro. Visst kan det bli heta diskussioner, och alla är inte så bra på att hålla en respektfull ton. Den dygden varierar hos alla människor och kristna är inte så annorlunda. Men vi försöker alltid hålla isär läran och människan som tror på läran. Sak och person… Läror måste kunna diskuteras, men människorna ska alltid respekteras. Jesus älskar och har gett sitt liv för oss alla!

I Bibeln målas det upp en idealbild av hur Gud vill att vi människor ska leva och relatera – till vår Skapare, till varandra och till hela skapelsen. Men livet innehåller ju många delar, och vi är individer med väldigt olika utgångspunkt och egenskaper. Därför är det svårt att säga exakt hur tron på Jesus förändrar vår livsföring.

Somliga lever redan utan tro på Jesus (eller gudstro över huvud taget) ett liv som ligger nära idealbilden, och då kanske inte tron ändrar så mycket på det synliga planet. Andra är långt ifrån hur det borde vara. Kanske utpräglat själviska, hatiska och rent av kriminella. I de fallen kommer en nyfunnen, genomgripande tro på Jesus att märkas väldigt tydligt.

Vad är det då för idealbild som Bibeln lär oss? I Gamla testamentet finns Tio Guds bud, som Mose fick ta emot inristade på två stentavlor. Till detta lades sedan en stor mängd detaljerade lagar som finns beskrivna i främst tredje och femte Moseboken.

Men det är inte dessa lagar som dikterar hur en kristen ska leva sitt liv, även om somliga fortfarande drar lite åt det hållet i sina åsikter. Detta var lagar för den tidens förbund mellan Gud och Israels tolv stammar, och vi som sätter vårt hopp till Jesus lever i ett nytt förbund. Om detta skriver Jeremia, en av profeterna i Gamla testamentet så här (i ett direkt tilltal från Gud):

Jag ska lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag ska vara deras Gud och de ska vara mitt folk.

Jeremia 31:33

Denna nya lag lägger alltså Gud ner i vårt innersta – där vi har vårt samvete (om vi har något). Den är inte ristad i sten eller präntad i bokrullar som man måste läsa och lära sig. Det betyder att vi får en längtan att göra det rätta och goda. Vi blir inte perfekta på en gång, för Gud programmerar inte om våra personligheter. Men vi får ett mål att sträva emot, med Guds egen hjälp. Denna hjärtats lag sammanfattar Jesus så här, i det vi kallar Det dubbla kärleksbudet:

Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.

Lukasevangeliet 10:27

Detta är egentligen allt vi har att rätta oss efter och som ska styra våra liv. Men i Nya testamentets olika brev ges också många exempel på vad det kan och bör få för konkreta uttryck, som att alltid vara vänliga och hjälpsamma, osjälviska, givmilda, bemöta ont med gott, vara snara att förlåta och till och med be för våra fiender.

Vi tror att människan är skapad av Gud till att vara Guds avbild. I varje människa finns något av Guds eget väsen nedlagt. Människans förmåga att älska speglar Guds egen kärlek, människans kreativitet och skaparlust är en reflektion av Guds egen skaparglädje.

Som Guds avbild har människan ett oändligt värde, även om hon är gammal och inte kan arbeta eller har funktionsnedsättningar som gör det svårt för henne att fungera i samhället. Människans värde beror inte på vad hon kan prestera utan på vem hon är.

Samtidigt som människan har denna unika roll som Guds avbild så är hon också en del av hela Guds skapelse. För hela skapelsen vittnar om Gud, hans allmakt, visdom, fantasi, skaparlust och kärlek. I denna skapelse har människan ett speciellt ansvar att vårda och sköta jorden, att förvalta den på ett gott sätt. Till denna i grunden oerhört höga och positiva synen på människan kommer dock insikten att människan med sin fria vilja kan välja bort Guds gemenskap ur sitt liv och gå sin egen väg.

Synden är en realitet att räkna med, och människan kan på avvägarna från Gud istället bli både självisk och ond. Behovet av omvändelse till Gud, nåd och förlåtelse är därför också en viktig del i vår syn på människan.

Hämtat från equmeniakyrkan.se. (Lätt språkligt reviderad.)

Bibeln är unik på flera sätt. Den är världens mest lästa bok och också den bäst bevarade av alla antika skrifter. Trots att den är skriven under en mycket lång tidsperiod, minst 1600 år, och av människor med helt olika bakgrund, kan vi se en röd tråd från början till slut. Det handlar om att Gud, Skaparen, i sin kärlek söker människan och vill rädda världen från den olycka som drabbat oss genom att ondska och död kommit in.

Så här långt är det möjligt för både troende och icke troende att vara överens. Så länge man ser Bibeln ur ett rent litteraturvetenskapligt perspektiv. Det går också att vara överens om sådant som rör människans psykologi och vårt sociala samspel. Vi ser att även om det kulturella och historiska avståndet är stort, kan vi känna igen oss i hur Bibelns olika karaktärer kämpar med existentiella frågor och problem. Många visdomsord och ordspråk som ingår i vår gemensamma kulturskatt kommer också från Bibeln.

Men det är förstås på det personliga planet som Bibelns verkligt unika ställning blir tydlig. Bibels olika texter kan både ge insikt om Guds existens och sedan också bli en källa till liv för vår inre människa.

I Sökarens guide till livets mening finns en omfattande genomgång av Bibeln, ur flera olika aspekter. I kapitlet ”Läsa med rätt glasögon” berättas så här om vad jag som kristen hittar i Bibeln och vad det gör med mig:

… Ord som ger hopp när allt känns hopplöst, ord till tröst när allt går mig emot, ord som ger kraft när jag är svag och ord som ger klarhet när jag är förvirrad och inte förstår mitt liv. Men framför allt upplever jag (inte alltid men ofta) det som det hela går ut på, gemenskap med Gud, genom den person [Jesus] som faktiskt fått namnet ”Guds Ord”.

Du hittar “Allt om Bibeln” på den här sidan.

Här kan svaret tyckas vara uppenbart: Nej! Hela skapandet av universum och livet sägs ha skett på bara sex dagar, och det finns ingen antydan till den evolution av livet som vetenskapen kommit fram till. Givetvis är den bibliska historien bara ännu en skapelsemyt bland alla andra. Eller..?

(Fortsättning följer.)

Det som brukar komma upp när diskussionerna går heta är allt från kättarbränningar och korståg till mord och missförhållanden i Knutby. Det korta svaret blir här att det är skillnad på vad Gud vill att människan ska göra och hur vi ska leva tillsammans, och hur vi faktiskt agerar. Kristendomens Gud styr inte sina troende som en diktator utan förväntar sig att vi samarbetar. Och det sker inte alltid.

Men det finns en annan stor anledning till det onda som sker i Guds och kyrkans namn – helt enkelt det att inte alla som säger sig vara kristna är det. Läser vi vad Jesus faktiskt undervisar, om att älska till och med våra fiender och övervinna det onda med det goda, blir det väldigt tydligt.

Det är också så att den kristna tron redan från de första århundradena efter Jesus död och uppståndelse spridits på två helt olika huvudspår. Det ena har varit att tvinga människor till omvändelse, genom “kristnande” av hela folk och nationer. Det andra att genom mission, goda gärningar och sunda argument, väcka verklig tro hos andra människor. Den förstnämnda metoden har alltså aldrig haft Guds gillande och kan inte heller producera äkta kristna. Det måste finnas en egen övertygelse, inte bara ett underkastande.

I Sökarens guide till livets mening finns ett lite utförligare svar. Du hittar det på den här sidan.

Det är inget fel i att vara andlig, om vi med det menar att man anar eller förstår att det finns något mer än den materiella världen vi lever i. Inte heller är det fel att mer eller mindre aktivt söka svar på vad eller vem detta kan vara. Det är ofta så det börjar när Gud söker en människas uppmärksamhet.

Ser vi det så här blir det också klart att det inte räcker med att få en allmän uppfattning om det andliga, eller ens att få rätt kunskap om Guds existens. Är det Gud som söker personlig kontakt, behöver vi ta steg för att möta och gensvara på detta.

Men i vår tid och kultur är det få som vänder sig till organiserad religion i sitt andliga sökande. Särskilt den kristna kyrkan verkar ha blivit irrelevant för många. Detta kan vara ett stort problem eftersom det som återstår är ett närmast överväldigande smörgåsbord av andliga idéer och tekniker där var och en tar för sig och blandar helt efter eget tycke. Och allt de då kommer i kontakt med är inte bra. Det kan vara ren bluff som bara kostar en massa pengar men också något som visar sig vara direkt skadligt för den mentala hälsan. Man vet till exempel att vissa former av meditation kan leda till allvarliga psykoser.

För den som läser och tror på vad Bibeln har att säga om allt detta, är det inget konstigt det handlar om. “Ingen är god utom Gud”, säger Jesus i Lukasevangeliet 18:19. Då återstår bara det onda. Och detta är först och främst tomhet som inte mättar själens längtan mer än för en stund. Därtill det som alltså kan bli riktigt farligt. Detta är krafter som inte är att leka med, därför varnar Bibeln för all andlig aktivitet där inte Jesus är i centrum.

Jodå, visst kan man få häftiga upplevelser och tycka att man möter kärlek. Men med tiden brukar något helt annat visa sig, och de som lyckas bryta sig loss (vanligtvis efter att de mött Jesus) vittnar om att det de först trodde var ljus i själva verket var nattsvart mörker och ren ondska.

Satan själv förklär sig till en ljusets ängel.

2 Korintierbrevet 11:14

Det korta svaret är nej. Vi möter begreppet kanske främst inom det sammelsurium av olika andliga läror och tekniker som kallas New Age. Där betyder det närmast andlig lärare, en “upphöjd mästare”. Och det finns enligt denna tro inte bara en… Detta är något helt annat än den Frälsare vi tror på, som ensam har förmåga att rädda oss från meningslöshet och död.

Kristus är först och främst inte ett namn utan en bekännelse. Ordet kommer från grekiskan och betyder “den smorde”. I Gamla testamentet smordes en person med olivolja som tecken på att vara utvald av Gud för ett speciellt ämbete – i synnerhet ämbetet som kung. Smörjelsen innebar också att personen fick ta emot kraft och auktoritet från Gud.

När vi säger “Jesus Kristus” förtydligar vi alltså att vi menar den Jesus som är smord till – inte bara kung i allmänhet, utan Kungars Kung, enligt de profetior som finns i Gamla testamentet (då benämnd med den hebreiska motsvarigheten Messias). Denna Kungs återkomst är vad vi väntar på och längtar efter. Då ska det bli slut på alla krig och allt orättfärdigt som sedan så länge sker på jorden.

Att vara kristen betyder att vara en lärjunge till Jesus Kristus. Inte bara att tro på hans existens alltså, utan att ha beslutat sig för att lyssna till hans undervisning och bli en efterföljare. I Bibeln ser vi att begreppet började användas under de första årtiondena efter Jesu död och uppståndelse:

Barnabas var en god man, fylld av den helige Ande och tro. Och en stor skara fördes till Herren. Därefter begav han sig till Tarsus för att söka upp Saulus. Han fann honom och tog honom med till Antiokia. Under ett helt år var de tillsammans med församlingen och undervisade en stor skara. Och det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna.

Apostlagärningarna 11:24-26

Sedan dess, och kanske framför allt under senare år, har alltså begreppet kommit att användas med en annan betydelse. Det finns också de som direkt påstår sig vara just Jesus Kristus som kommit tillbaka till jorden. En nu aktuell sekt som är verksam i Sverige har sitt ursprung i Kina och sprider budskapet att Jesus återfötts i en by där.

Att det har blivit så här stämmer väl med vad Jesus själv förutsade och varnade för:

“Se till att ingen bedrar er. Många ska komma i mitt namn och säga Jag är Messias och de ska bedra många.“

Matteusevangeliet 24:4-5

Det finns ett bibelord som varit till stor hjälp för många som ställt denna fråga. Jesus säger:

”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig”.

Uppenbarelseboken 3:20

Att äta tillsammans var när bibeln skrevs ett tecken på djup gemenskap och det är just detta som den kristna tron går ut på. En djup personlig gemenskap med Jesus.

Vägen som leder fram till en personlig tro på Jesus Kristus kan se olika ut för olika människor. Men tron och tilliten växer inom oss när vi lär känna Guds stora kärlek.

Att bli en kristen handlar alltså om en gåva som vi får ta emot av nåd, alltså gratis. Inte på grund av våra prestationer eller goda gärningar. Jesus säger:

”Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn” 

Joh 1:12

Hämtat från equmeniakyrkan.se.

Vi skulle kunna säga att det korta svaret är nej. Man måste inte vara medlem i en församling för att vara älskad av Gud och omfattas av Guds frälsningsplan. Men detta är inte hela sanningen. I själva verket blir var och en som kommer till tro på Jesus automatiskt medlem i Guds stora, världsvida församling, den som också kallas “Kristi kropp”. Detta är den verkliga kyrkan. Den för inget jordiskt register över medlemmar och tar inte ut några avgifter, bara Gud själv har alla namn skrivna i sin egen “Livets bok”.

Men att flyta runt som ensam kristen är inte det ideala. Vi är alla gjorda för gemenskap med andra människor, det gäller oavsett vilken livssyn och tro vi har. Och den potential till gemenskap som kommer med den kristna tron är särskilt värdefull, eftersom Gud där är närvarande på ett speciellt sätt. Jesus säger själv:

Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem. (Underförstått: två eller fler.)

Matteusevangeliet 18:20

Det ligger också något viktigt i begreppet Kristi kropp. Det är inte bara en vacker (och lite konstig) fras. Kroppen, där Jesus själv är huvudet, används i Bibeln som bild på hur nära vi hänger ihop med varandra och hur avgörande det är för allas hälsa och funktion att var och en mår bra och är med och bidrar med sina speciella förmågor. Det är också för just detta som Gud ger gåvor till oss, med syftet att vi ska hjälpa och styrka varandra. Detta sker framför allt i den lokala församlingsgemenskapen.

Att vara tillsammans med andra kan ju dock vara påfrestande. Det gäller här precis som i andra sammanhang. Vi är som kristna fortfarande människor med fel och brister, och den som har dåliga erfarenheter kanske gärna drar sig undan. Men Guds vilja i detta är att vi ska utvecklas och mogna, och det sker inte minst när vi slipas mot varandra. Så även för den saken finns det ett värde i att inte ge upp församlingstanken. Vi behöver varandra, helt enkelt.